Om umbrianernas gravplats

De svängde av, bort från den klippiga kusten och in i en mörk skog. Träden var höga men stammarna kala. De påminde om björkar men var tjockare och med mörkare bark. På marken låg ett tjockt lager döda löv i brunt och orange. Pinnar med mystiska tecken satt nerkörda i marken och på båda sidor om vägen stack hundratals lyktor upp ur löven. I nästan alla lyktorna fladdrade det svagt av ljus men när Arteil kikade närmare såg han inget som brann, inga talg- eller vaxljus, bara det där pulserande röda ljuset som tycktes betrakta honom.

”Vad är det här för plats?” sade han till slut.

”Umbrianernas gravplats”, svarade Malda lågt. ”Låtsas inte om dem. De vill inte bli störda.”

Lite längre bort gick en figur, knappt en meter hög, med en kratta. Istället för att räfsa bort löv verkade den sprida ut dem så att ett jämnt lager täckte marken runt lyktorna. En annan figur gick runt med ett rökelsekar som den svängde fram och tillbaks. Röken bildade en mörkgrå dimma där han gått fram.

”Varför …”

”Sch!” avbröt Malda.

Figuren vände sig mot dem. Arteil kunde inte riktigt urskilja ansiktet men tyckte att den påminde om en kanin med sin utdragna nos. Bleka ögon som till hälften doldes av en kåpa blinkade trött. Den återgick till att räfsa bland löven och ignorerade syskonen.

”Stör inte!” sade Malda. Hon drog honom åt sidan, men såg till att han inte steg av vägen. Ett ljus svävade emot dem och vek sedan av in mot lyktorna. Det hittade en som var mörk och flög in där. Lyktan lyste upp och den kåpklädda figuren skyndade dit och började räfsa löv. Långt inne i skogen skymtade ett tempel, överväxt av mossa och lavar. Ett stilla regn föll mellan träden och dropparna smattrade tyst mot de torra löven. Ett ekipage kom emot dem. Två utmärglade hästar drog en alldeles för stor vagn efter sig. Två gånger så hög som den var lång balanserade den på vägen medan den knarrade under tyngden. Urnor, kanske ett tjugotal, skramlade på taket och från sidorna fladdrade tygstycken med solar, månar och stjärnor på. Malda steg åt sidan så att vagnen kunde passera och kusken, en krum varelse med huvudet dolt under en kåpa, bockade. När vagnen passerade öppnades en lucka och ett blekt öga stirrade på Arteil. Vagnen stannade och urnorna föll huller om buller.

”Arteil Krill?” pep en röst där inifrån.

Ovanstående text är ett utdrag ur boken Häxmästaren, del 1 i Peter Bergtings trilogi Legenden om Morwhayle som vårt kommande rollspel Spelet om Morwhayle bygger på. Du kan förbeställa spelet i vår webshop och får då ett extra, exklusivt Hjälteblad.