Om magikerkrigen och drakarnas fall

Hon gick mot utgången och plockade upp paraplyet ur skallen. Gorgobestor blåste ut facklorna. Vid utgången stod flickan, bara en silhuett mot regnet. Hennes kjol fladdrade tyst i vinden.

”Ta det lite lugnt”, sade hon. ”Annars vänder du paraplyet ut och in.”

Hon klättrade upp på drakens rygg och han kastade sig ut. Klippväggen tornade upp sig bakom dem och stigen som ledde upp till lyan försvann snabbt ur synhåll. Regnet öste ner och paraplyet var snart mer till hinder. Hon släppte det och lät det flyga. Paraplyet snurrade genom molnen och var borta. Flickan var redan genomblöt och lade sig platt mot Gorgobestor. Draken var fortfarande varm efter att ha legat i lyan och hon kramade honom för att få värme. Han dök genom molnen, gled över hedar och träsk, speglade sig i små gölar och steg sedan mot skyn igen. Flög över molnen där solen var på väg ner. Han hade haft gott om tid att älta flickans planer och vad de skulle innebära för honom. Om hon bara visste …

Gorgobestor lät tanken ebba ut. Som så många av de gamla drakarna föredrog han att leva i det förgångna. För hundratals år sedan, långt innan människorna befolkade den här delen av världen – när dalarna grönskade av blommor i regnbågens alla färger och drakarna regerade – då hade han varit i sitt rätta element. Vad var egentligen kvar av världen? Han kom ihåg kriget om Peretenau – hur ärelystna magiker utkämpat långa strider som förtärt den bördiga jorden. Där förut ängarna prunkat låg nu sumpiga kärr och dalarna var inget mer än vindpinade klippor med gulnat gräs. Men han var medskyldig. Lockade av rikedomar och flyktig makt hade drakarna allierat sig med magikerna. De uråldriga varelserna hade fått betala dyrt för sin girighet. När krigen var över vände sig magikerna mot dem, fördrev drakarna och jagade dem. De få drakar som var kvar levde ensamma i bergen eller djupt inne i de mörka skogarna. Att som Gorgobestor på nytt liera sig med människor var för andra drakar otänkbart. Men han var inte som de andra, han hade inget emot människors sällskap. Speciellt inte om det gynnade hans plan. För en plan, det hade han.

Ovanstående text är ett utdrag ur boken Häxmästaren, del 1 i trilogin Legenden om Morwhayle som vårt kommande rollspel Spelet om Morwhayle bygger på. Du har väl inte missat att du kan förbeställa spelet i vår webshop och få ett extra, exklusivt Hjälteblad?