Tankarna bakom omslaget till Svavelvinter
Magnus Edlund på Piruett beskrev bilden som ”två män tittar på en flod”. Visserligen helt korrekt, men vi hoppas att bilden förmedlar lite mer än så!
Grundidén till bilden kom från Nils, som föreslog en omslagsbild i stil med Vandraren över dimhavet av den tysk-svenske 1800-talskonstnären Caspar David Friedrich. Vi tände alla på idén. Det var inte främst det naturromantiska temat vi var ute efter, utan känslan av att ha världen framför sina fötter. Att forma världen efter sin egen vilja. Rollpersonernas kamp för att skapa sina egna öden, och världen i stort, är ett tema som präglar både spelets regler och den trakoriska settingen, såsom den skildras i Erik Granströms böcker. Detta ville vi att omslagsbilden skulle förmedla. Samtidigt finns det mörka molnet där som ett annalkande hot. Och zepelonden, dragen av fåglar, ger en väldigt trakorisk touch.
Min fru påpekade att bilden påminner om Tarot-kortet Tre i Stavar. Detta kort symboliserar ledarskap, visioner, nya projekt och storartade planer. Det kändes helt rätt.
Vi har funderat på om bilden borde vara mer actionladdad, och i ett sent skede övervägde vi att i stället använda denna bild på Arn Dunkelbrink och Blatifagus till omslaget. Vi gillar den bilden skarpt, men vi kände att den inte skulle främhäva spelets särart lika bra. Nog för att det finns riddare, drakar och skatter i Svavelvinter – men grottkräl och monsterbashing är inte spelets primära fokus.
Vad tycker ni om omslaget?
Kommentarer
Kommentarer avstängda
Jag satt själv och funderade en del på omslaget när det först publicerades. Precis som du skriver så reflekterade jag över att bilden kanske är ovanligt harmonisk för att vara en rollspelsframsida. Samtidigt så gillar jag just det att den särskiljer sig. Tänkte även på de hotfulla molnen som en smygande annalkande fara (speciellt för den stackars zepelonden) och lite som ”lugnen före stormen” vilket också känns passande inför vad som i spelet komma skall.
Väldigt bra bild. Känns helt rätt för Svavelvinter!
känns lite mer som en fantasy/sf bok istället för en rollspelsbok…vilket som tidigare skrev känns väldigt upplyftande…
Om man skall gå ännu ett steg gällande himlen så kanske man kan se den ljusa sidan (med zepelonden) som harmoni och ordning medan de mörka molnen strider mot allt detta. Kanske rent av lite symbolik för skapartroget/skaparvidrigt?
Jag ska erkänna att jag var väldigt tveksam till omslaget när jag såg det för första gången. Med tiden har dock bilden vuxit i mitt tycke och kanske är Fria Ligan inte helt ute och cyklar trots allt. Mitt slutgiltiga omdöme kan förstås inte ges förrän jag håller regelboken i min hand och kan skåda bilden i egen hög person. För övrigt påminner bilden också väldigt mycket om slutscenen i Ridley Scotts film The Duellists från 1977. http://www.youtube.com/watch?v=WvpGOG_cCSM
Jag tycker att bilden i sig är … fin. Men den gör mig inte sugen att spela spelet. Jag blir snarare sömnig, som på museum :). Nu har jag läst om spelet och funnit mycket annat som gör mig jättesugen, så jag köper självklart spelet ändå. Jag håller också med om att den alternativa bilden på draken och Dunkelbrink är ett dåligt val av de anledningar ni nämner.
Helst skulle jag vilja se en vidare variant av samma bild som pryder omslaget på romanen Svavelvinter. Den har en schysst rollspelig stämning, kopplar ihop spelet med romanen och är ett väl beprövat omslag som säkert skulle sälja spelet bra.
Jag tror inte man ska underskatta framsidans betydelse för spridningen av spelet. Om ni har tid, pengar och möjlighet att byta ut omslaget tycker jag ni ska göra det. Redan detta att ni känner att ni behöver gå ut också liksom förklara/försvara bilden är ett dåligt tecken.
Christian – succé trots omslaget eller succé med omslaget
Nja, att vi skrev detta blogginlägg betyder inte att vi är missnöjda med omslaget – bara att vi tänkte att det kunde vara av intresse att berätta lite mer om bilden.
Kul med så många och så varierade åsikter!
Alltså, det var kanske taskigt att säga att jag blir sömnig. Jag kan ju gå på museum och finna det givande. Men det är bara inte den känslan jag är ute efter när det gäller rollspel.
Och visst, om jag sätter mig och försöker analysera bilden och vad den signalerar, då kan jag nog få ut mycket av den. Det går att se det ni ser och berättar om i bloggen. Samtidigt tycker jag i det perspektivet att bilden är lite för stillsam och spänningslös för att signalera strävan, formande av sitt öde, kampen mot starka makter etc.
Men i grunden tycker jag inte att ett riktigt bra omslag ska kräva att man betraktar det analytiskt för att man ska få ut något av det. Det ni lyfter fram är inte ett självklart och omedelbart intryck, åtminstone inte för mig. Och det är väl det omedelbara som är viktigtast – om än inte allt – i ett omslag?
Christian – mina fem öre
Håller absolut med om att ett omslag inte ska kräva någon högre analys för att fungera, det ska förmedla en omedelbar känsla.
Om detta inslag gör det eller ej, och om känslan som förmedlas är den rätta, kan man tycka olika om. Det är därför vi startade den här diskussionen, det kan fortfarande finnas tid för justeringar.
Att undvika klassiska fantasymotiv och snarare gå åt något som liknar en historisk målning var ett medvetet val. Kul att det valet leder till diskussion! 🙂
Jag gillar bilden. Risken finns att den ger upptäckarresande-associationer, men zepelonden tyckar jag tar bort de vibbarna.
Den gamla Svavelvinter-boxen är förövrigt den framsida som levererat den starkaste känslan för mig när det gäller någon av Äventyrsspels gamla boxar/böcker (skulle nästan våga påstå samtliga rollspelsprodukter jag stött på under åren). Dels kändes ordet Svavelvinter redan från början laddat med mystik men det var nog även bilden av den maskprydde Malek Mangus som förmedlade spänning och intresse för innehållet.
Jag tycker bilden är riktigt snygg och stämningsfull, men jag vet inte riktigt vad den ger för signaler om vilken typ av spel det handlar om.
På ett vis så ger den en känsla av möjligheter – världen ligger för ens fötter. På ett annat vis är det som citeras ovan: Två män som tittar på en flod. Zepelonden och den märkliga arkitekturen signalerar att vi har med en fantasivärld att göra, men jag tycker inte att den gör rättvisa till den helt galna dramatik som lätt uppstår när man spelar spelet.
Nu inser jag dock att jag är lite kluven. Många av de ”actionomslag” som rollspelsvärlden är strösslad med ser ju rent fördjävliga ut. Rättare sagt: många omslag – punkt. DoD6:s omslag innehöll massor av action, och var ritat av en stor skicklig fantasykonstnär, men var så plottrigt att jag inte visste var jag skulle titta, för att ta ett exempel.
Ert omslag kommer absolut sticka ut (om det inte hamnar bredvid Saga eller Eon – två andra klassiska här-står-vi-och-tittar-omslag) och det har den omistliga fördelen att vara snyggt som bara fan. Men två saker förundrar mig:
1. Varför valde ni inte ett motiv som är direkt igenkänningsbart för gamla DoD-spelare och svavelvintersnostalgiker?
2. Varför är både personerna män?
För övrigt håller jag med om att Blatifagusbilden inte hade funkat bättre. Spara den till er ”Drakar”-bok. 🙂 Jävligt cool drake dock. Unik look.
Ditt inlägg fastnade tydligen i nåt spam-filter, sorry för det! Bra synpunkter. Till dina frågor:
1. Vårt mål var att få ett omslag som lyfter fram settingens karaktär (som den skildras i romanerna) och spelets tema. Vad skulle ett motiv för Svavelvinternostalgiker vara? En shagulit? En isdruid? Kanske. Men det var inte vår utgångspunkt.
2. Tanken var att lyfta fram individen, alltså adelsmannen i detta fall – till skillnad från äventyrargruppen som är det traditionella i rollspel. Personen till höger i bilden är hans tjänare, alltså inte en person på samma nivå. Kunde någon av dem varit en kvinna? Absolut. Och kanske kan det bli så, boken har inte gått till tryck ännu. Men allmänt tycker jag inte att varje bild i spelet måste könskvoteras. Det viktiga är att spelet som helhet, i bild och text, förmedlar en schysst kvinnosyn. Och det är något vi har jobbat medvetet med.
Jag tycker också att ni har valt rätt bild. Dock skulle jag vilja lägga till en aspekt: hur väl den är bilden funkar i längden beror också på hur spelets övriga grafiska profil ser ut (och då menar jag även senare produkter). Jag tycker att Fallgrens dimmiga solsken funkar, men det får inte bli för mycket sådant.
Att Äventyrsspels Svavelvinter hade ett så snyggt omslag berodde åtminstone delvis på att så många andra av deras omslag såg ut på annat sätt. Det var väl också ett av få D&D-omslag som var specifikt gjorda till innehållet.
Jag noterar JFABs ballongtema fortsätter! 🙂
Omslaget är skitfint. På gott och ont ser det inte ut som ett rollspels-omslag, utan mer som omslaget till ett spel där man ska skeppa saffran till Venedig, eller ”Columbus på nya villovägar”. Det här är ditt land: betvinga indianerna, köp skepp och luftskepp och exploatera det. Spännande.
Vilket snyggt typsnitt! Får jag fråga vad det heter?
Lisa, det är inget standardtypsnitt utan en tryckares lokala variant av Garamond från 1500-talet, inscannat från en kartbok. Bokstäverna finns alltså inte som egentligt typsnitt för dator utan är bilder. Det var Ola Wallin på Ersatz förlag som plockade upp det för romanernas omslag.
Tack för ditt snabba och utförliga svar! Riktigt snyggt är det.